Keep on going. It will be over...

Gårdagen kan ha varit den värsta på länge.
Tyvärr var allt mitt fel. Det började med att jag bröt ihop och grät
i skolan av diverse andledningar. Saker klarades upp, och allt var frid och fröjd
fram till kvällens fest, där alkoholen började tala hos vissa.
Det verkade som att jag utbröt någon slags spärr, och helt plötsligt skulle fler uttrycka sin känslor.

Ingen fel med det, men det blev nog en del missförstånd, vissa kände sig orättvist behandlade.
Vissa saker skiter jag nämligen totalt i, vad man gör med sitt liv är totalt upp den var och än, och jag kan inte minnas någon gång då jag fält en kommentar om de sakerna som kom upp igår. Säkert har jag sagt det någon gång. Jargongen blev hög redan första veckan i skolan, och sen antar man väl att det är ok att säga i princip vad som helst, men jag tror att faktiskt alla i klassen har sagt någonting om någon som sårat en annan person. Nu har vi börjat säga i från. Igår blev allt fel.

Det är bra att vi säger i från när vi blir sårade, men när vi gör det måste vi snälla försökta säga det när vi är nyktra, så att det kommer ut på rätt sätt, så att inte fel personer blir sårade, så att det inte blir några missförstånd.
Som jag sagt tidigare så är min klass den bästaste och underbaraste jag någonsin träffat.
Vi är alla så sjukt olika, men det finns ändå någon där som gör att en helg utan er känns som en evighet. Det finns något hos alla.
Alla är så otroligt begåvade, och jag blir så fascinerad av alla.

Nu gäller det bara att lösa allt så att vi kan gå tillbaka till våran smekmånad igen ;)

Jag vet inte hur det här inlägget blev, jag orkar inte läsa igen, jag skrev från hjärtat.
Förlåt!



Carry on!