What can I say?

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor,
gott om kitchiga planer.
Jag lever för kicken, precis som du.
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen.
Jag har frihet i blicken, precis som du.

Här står livet i farstun, så nära inpåmen det är nåt som gnager ändå.
Det kallas tvivel, det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bortsom en fågel i bur.
En obehaglig distansen konstig känsla nånstans.
Det känns tomt - eller hur?